Att vara långtidsarbetslös är ingen dans på rosor.

Leva på bidrag är inte en dans på rosor, tvärtemot vad borgare säger.

”Folk är bortskämda med bidrag”, ”det är bara lata människor som går på bidrag”.

Detta är några saker man ibland får höra när man debatterar sociala skyddsnät. Det är lätt att leva på bidrag säger många. En seglivad myt som vägrar dö ut. Det är oerhört för alla oss som är i den situationen där man faktiskt måste ta emot bidrag för att få vardagen att gå ihop. Samma gäller när man är arbetslös och har rätt till aktivitetsersättning från Försäkringskassan. Man är en bidragstagare, en person som inte förstår att det är lönsamt att arbeta.

Detta enligt moderaterna förstås, de brukade säga att dem såg individen. Idag är det snarare tvärtom. Idag ser inte Nya Moderaterna människorna bakom alla siffror. Det är riktiga människo-öden bakom dessa arbetslöshetssiffror, oavsett så fortsätter dem med mantrat att det är 200.000 fler i arbete. Men det är en annan diskussion.

Jag har levt på försörjningsstöd och aktivitetsstöd till och från sedan 2010. Till den som hävdar att jag inte förstår hur utsatta grupper har det och som hävdar att bidragstagare är lata och som hela tiden hävdar att ”alla” kan bli entreprenörer och starta eget företag. Leva på bidrag är inte glamoröst, långt ifrån. Det tär på individer och när man dessutom går passiv i 3 månader innan man får hjälp av Arbetsförmedlingen så bidrar det än mer.

Så undrar människor varför folk blir ”lata” av att vara arbetslösa, jo. När man blir slussad till olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder som är det ena vuxendagiset efter det andra.

Det skapar inte jobb. Det hjälper inte människor långt från arbetsmarknaden att få ett arbete.

”Det ska löna sig att arbeta” säger Reinfeldt. Det kan jag skriva under på, men man ska heller inte skönmåla bilden av att det är lätt att leva på bidrag.

Regeringens arbetslinje gick fel någonstans på vägen. Man lovade arbete åt alla, man skulle utrota utanförskapet och arbetslösheten. Resultatet blev det motsatta, fler och fler hamnar i bidragsberoende,  andelen låglönejobb ökar hela tiden, arbetslösheten ökar och skolresultaten försämras för varje år.

Jag vill även tipsa om en debattartikel i dagens DN där Nike Markelius upplever samma saker som jag gör med alla dessa jobbcoacher och arbetsförmedlingen:

Nyligen såg jag på Arbetsförmedlingen att det i min meritruta endast står ”cirkelledare” och ”sångerska”. Jag ville ange mina andra yrken som till exempel att jag arbetat som kompositör och trumslagare i över 30 år. Då sa handläggaren att utan utbildning kan det inte räknas som merit. Men om jag har så många års yrkeserfarenhet som – bland annat! – kompositör och trumslagare måste det väl räknas!

Nej tyvärr, blev svaret. Och bara de tre senaste åren räknas.

Inga meriter alltså, trots trettiofyra års arbetslivserfarenhet. Detta är ju att direkt motarbeta att arbetssökande och arbetsgivare möts. Vore ju guld för arbetsgivare som söker folk via förmedlingen att få se allt vad personen arbetat med i livet.
När jag gick från Arbetsförmedlingen tänkte jag på kamraterna som är kvar hos jobbcoacherna. Jag undrar hur det går för dem.

Arbetsmarknadsministern kallar aktiviteterna för erbjudanden från samhället, att det inte är ett tvång.

I vilken värld lever hon? Människor har inte valet att avstå. Skulle de tacka nej, står de utan mat på bordet, snart utan bostad, de skulle förlora allt. I ”Studio Ett” i måndags fortsatte hon att gömma sig bakom tomt prat och reducerade min och andras kritik till subjektiva upplevelser och ville inte ta in att vi är många.

Det är bara att konstatera det svårsmälta faktum att de borgerliga alltid velat ha billig arbetskraft, att de faktiskt tycker att det ska vara skillnad på folk och folk. Nu ser de sin gyllene chans att skapa en större och tystare underklass än vi haft i Sverige i modern tid.