Vi har under den senaste veckan fått bevittna en absurdt högt tonläge på sociala medier, det började eskalera när den moderata kommunikatören och politikern Delmon Haffo medvetet började misstolka ett skämt som Annika Strandhäll skrev på en väns facebook-sida. Detta drevade han sönder i flera dagar och idag passerades en gräns jag aldrig trodde var möjlig.
I en direktsändning från moderaternas kansli så kallade Delmon Haffo vår socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för ”Jävla hora” och bad henne att dra åt helvete. Nu har han fått sparken och kommunikationschefen på det moderata kansliet har/ska ha ett samtal med Tomas Tobé. Dock osäkert om han blir av med jobbet, men min bestämda uppfattning är att alla på Moderaternas kommunikationsavdelning bör ställa sina platser till förfogande.
Man undrar ju dock, är detta en utbredd kultur inom det moderata partiet? Eller är detta bara en engångsföreteelse? Hade jag svarat på frågan för ett halvår sen så hade jag nog valt det sistnämnda.
Now i’m not so sure.
Det är hit som Trump-retoriken leder till och vi alla förlorar på det.
Någonting har hänt. Jag är inte lika peppad på partiledardebatterna längre och kvällens var inget undantag.
Det var nog den sämsta som jag har bevittnat på länge och mycket beror på programledarna och det stressiga debattformatet. Så här kommer ett tips till programledarena inför framtida debatter:
SLUTA ATT AVBRYTA NÄR DEBATTÖRERNA ÄR MITT I ETT RESONEMANG!
Jag ser gärna längre ideologiska resonemang om hur man ska ta itu med arbetslösheten, bostadsbristen, miljön och integration. Från båda sidorna. Höger som vänster. Inte reducera och begränsa resonemanget och frågorna till att enbart handla om enkla jobb, kärnkraft och misstänkliggörande av nyanlända.
När det gäller debattörerna så tyckte jag att Löfven var stabil, Lövin var överraskande bra, Sjöstedt lika retoriskt skicklig som alltid. Måste även ge en eloge till Björklund och Lööf som båda var skarpa rent retoriskt. AKB och EBT var katastrofala.
Men det är tyvärr Jimmie Åkesson som vinner på den här typen av partiledardebatter är det är snabba replikskiften och man måste ge enkla och snabba svar på svåra och komplexa samhällsproblem. Därför inte så konstigt att han tar tillfället i akt att poängtera det absurda i hur replikskiftena blir – Mest skrik och programledare som inte låter partiledarna utveckla sina resonemang.
Kommer vi någonsin få se intressanta, ideologiska och eldiga debatter som under Olof Palmes och Ulf Adehlsons tid? Kommer vi någonsin få se en partiledare göra ett principiellt tillägg under en debatt såsom Olof Palme gjorde under valdebatten 1982 när han förklarade var demokratisk socialism var?
Troligtvis inte och det är det som gör mig ledsen.
Ibland när man känner sig lite nere och dem gånger man känner att glöden håller på att fallna, då brukar jag alltid gå tillbaka till det ”tal” som Olof Palme hade i en partiledardebatt under valrörelsen 1982 och den lyder som följer:
”Jag är en demokratisk socialist med stolthet och med glädje.
Jag blev det när jag for omkring i Indien och såg den fruktansvärda fattigdomen fast en del var oerhört rika, när jag
for runt och såg en på sätt och vis ännu mer förnedrande fattigdom i Förenta Staterna, när jag som ung kom öga mot
öga med kommunismens ofrihet och förtryck och människoförföljelse i kommuniststaterna. När jag kom till
nazisternas koncentrationsläger och såg dödslistorna på socialdemokrater och fackföreningsmän.
Jag blev det när jag fick klart för mig att det var socialdemokratin som bröt marken för demokratin i Sverige, när jag
fick klart för mig att det var socialdemokratin som lyft landet ur fattigdom och arbetslöshet med 30-talets krispolitik.
När jag själv fick vara med och arbeta för ATP och fick möta de privilegierades socialistkampanjer när vanliga
löntagare ville trygga sin ålderdom, det var det ni höll på med då.
Jag blev det under många år av samarbete med Tage Erlander då jag lärde mig vad demokrati och humanism är och
med nära vänner som Willy Brant, Bruno Kreisky och Tryggve Bratteli, som riskerade livet i kampen för
människovärdet. Men viktigare är att jag bestyrks i min övertygelse när jag ser ut i världen, när jag ser krigen och
kapprustningen och massarbetslösheten och klyftorna mellan människor.
Jag bestyrks i min övertygelse när jag i vårt eget land ser orättvisorna öka, arbetslösheten tillta, spekulation och
fiffel gripa omkring sig. När jag ser hur högerpolitiken i land efter land driver ut människor i arbetslöshet, slår
sönder tryggheten men ändå inte löser de ekonomiska problemen. När jag ser in i den framtid de borgerliga tydligen
har att erbjuda där löntagarna ska bli fattigare och de rika rikare, där den social tryggheten blir bräckligare och
lyxbåtarna fler, där solidariteten blir svagare och egoismen starkare, där de starka kan ta för sig och de svaga får ta
skeden i vacker hand.
Visst är jag en demokratisk socialist. Jag är det med stolthet över vad denna demokratiska socialism har uträttat i
vårt land, jag är det med glädje för jag vet att vi har viktiga arbetsuppgifter framför oss efter det borgerliga
vanstyret. Och med tillförsikt, för nu vet människorna vad som händer med jobben och tryggheten och stabiliteten
när högerkrafterna har ansvaret.
Jag är det på sätt och vis med ett roat leende för jag vet att den moderna svenska historien är full med värdefulla
reformer som ni har skildrat som elak socialism men sedan slåss ni om att få äran av reformerna när människorna
fått erfarenhet av vad den betyder.
Visst är jag demokratisk socialist; som Branting, när han genomförde rösträtten; som Per-Albin när han bekämpade
arbetslösheten på 30-talet och talade om Folkhemmet; som Erlander när han byggde ut den sociala tryggheten och
ATP. Det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan.”
Dessa bevingade ord kommer troligtvis att finnas med i den nya filmen om Palme som jag förhoppningsvis ska se i helgen. Detta är ord som även passar i dagens Sverige:
Då som nu så hade Sverige: hög arbetslöshet, en borgerlig regering och ökande klyftor. Det gäller för oss Socialdemokrater att nu kraftsamla för det viktigaste valet på flera decennier.
Sverige och den svenska befolkningen vill inte ha en tredje mandatperiod av borgare.
Dem vill ha jämlikhet, solidaritet och frihet; dem vill ha Socialdemokrati.
Veckan hann knappt avsluta innan Kent Persson (M) levererar nästa groda. Dem mannen är en vandrande källa för underhållning och politiska grodor. Har Håkan Juholt reinkarnerats i Moderaternas partisekreterares kropp?
Grodan i fråga handlar om ett påstått politiskt förslag från där man föreslog att man ville bygga en ny tillsynsmyndighet som skulle ha som uppdrag att granska Välfärden och äldrevården. Problemet med detta var att Kristdemokraterna redan har lanserat förslaget på en ny tillsynsmyndighet för välfärden, man har redan utlyst tjänsten som generaldirektör till den nya myndigheten.
Så nu går KD ut och öppet kritiserar Moderaterna för deras uttalande vilket har skapat en tydlig spricka inom Alliansen.
Detta säger KD’s partisekreterare Acko Ankarberg om uttalandet:
”- Det borde inte vara okänt för Kent Persson att tjänsten till och med redan är utlyst. Då känns det ganska magstarkt att i dag komma och säga att han vill ha en ny myndighet som är en inspektion för äldrevården. Det är en gammal idé som Kristdemokraterna redan håller på att genomföra.”
Hon säger även:
”- Jag vet inte om de inser vad de gör, om de är okunniga eller helt enkelt plankar en idé.”
Moderaternas pressekreterare vill inte kommentera och säger så här:
”- Vi vill inte kommentera det, utan det får stå för henne, säger Anna Lööf.”
Nu är då frågan:
Är detta en medveten strategi eller har moderaterna verkligen gjort en fel rekrytering till Partisekreterarposten igen? Sen kan man ju också fråga sig hur många öppna bråk Alliansen klarar av?
Enligt Maud Olofsson i en intervju med Expressen så tror hon att Alliansen inte kommer finnas kvar i sin nuvarande form om dem förlorar valet 2014.
Jag gissar på att Alliansen kommer splittras strax efter valet 2014, möjligen 2015.
Sverige mår inte bra av blockpolitik, de mindre partierna blir kannibaliserade av Moderaterna och skapar då missnöje, vilket i sin tur blir öppna konflikter i media likt denna.
Även om ökningen för Socialdemokraterna inte är lika signifikant som tidigare så är det ändå glädjande att se dagens oppinionssiffror där (S) ökar med 0,7 procentenheter till 36,3% och (M) tappar 1,2 Procentenheter till 28,9% vilket är deras lägsta nivå sedan mars 2o10.
Att KD hamnar under 4%-spärren är i sig ingen nyhet längre.
Moderaterna bör nu ha skäl till att vara oroliga då deras siffror har sjunkit stadigt sedan Stefan Löfven tog över som partiledare, deras nervositet har visat sig i flera former:
Sofia Arkelsten blev petad från posten som partisekreterare.
Regeringens agerande under ”Saudigate”.
Utnämnandet av den tidigare Örebromoderaten Kent Persson till Partisekreterare.
Att Socialdemokraterna har ”tagit tillbaka” Jobbfrågan.
Att dem återigen tar tillbaka ”Propagandaministern” Per Schlingmann till partiet.
Statsministerns vana att hela tiden omdefiniera saker så som massarbetslösheten och Barnfattigdomen.
Jag skulle kunna hålla på länge till men slutar där, men you get the picture.
Morgondagen kommer bli intressant då SCB släpper sin årliga partiväljarundersökning och man kan bara spekulera hur den kommer se ut. En lågoddsare är att (S) är största partiet, resten kan man bara som sagt spekulera om.
Den svenska arbetarrörelsen kom till efter en tid då rika industriägare drog nytta av inflyttade bönder som sökte nya mål genom att söka arbete i den lokala fabriken, genom detta såg fabriksägarna att man kunde känna pengar på democh gjorde så att arbetarna jobbade efter nästintill slavlöner och de flesta av dessa arbetare dog i förtid tack vare undermålig arbetsmiljö. Sjukförsäkring fanns inte och A-kassan var inte uppfunnen, men 1881 så kom August Palm tillbaka till sverige efter några år ute i europa med en ny företeelse: demokratisk socialism eller socialdemokrati.
Detta var en motreaktion mot den feodala och borgerliga synen som hade präglat Sverige i århundraden i form av en ideologi som inte satte den enskilde människan i fokus, utan genom att sätta kollektivet i fokus: alltså hur kan gemene man bidra till att andra inklusive en själv kan få ett bättre och drägligare liv?
Svaret på frågan är egentligen flera svar:
införandet av 8 timmars arbetsdag
allmän rösträtt
kvinnlig rösträtt
Införandet av ATP
Allmän sjukförsäkring
Arbetslöshetsförsäkringen (A-kassan)
4 veckors semester
Skattefinansierad välfärd
Fria skolmåltider
Bostadsbidrag osv.
Listan kan göras lång på saker som socialdemokratin har uträttat i vårat land, det moderata samlingspartiet har motsatt sig i alla dessa frågor:
Var vill jag komma med detta långa utlägg?
Jo, jag tror sverige befinner sig i samma situation som landet befann sig i på slutet av 1800-talet där Socialdemokratin agerade som motpol och visade att ett annat Sverige var möjligt och Socialdemokraterna blev ett statsbärande parti med stora politiker som:
Hjalmar Branting
Tage Erlander
Gunnar Sträng
Per Albin Hansson
Olof Palme
Göran Persson
Samt många fler visionärer som har format det land som sakta men säkert vittrar sönder i det kalla, bakåtsträvande och moderata styre som leds av en statsminister som har ett enda mål med Sverige:
Mattila's åsiktshörna 