22 Juli 2011 – datumet jag aldrig kommer glömma

Dagen vi aldrig kommer glömma. (Bild tillhör Scanpix Norge.)

Dagen vi aldrig kommer glömma. (Bild tillhör Scanpix Norge.)

Usch, jag minns Utöya som om det var igår. Det var några dagar innan jag skulle resa med SSU till Österrike på ett läger med andra ung-socialister från resten av världen.

När jag hörde nyheten först så kopplade inte jag, men när dem nämnde AUF så stelnade jag till och satte mig framför TV:n. Jag satt där med öppen mun och tårarna började sakta rinna. Jag frågade mig själv:

Hur i helvete kan det här hända? Hur kan en ensam galning få för sig att skjuta ner ungdomar utan ånger?! Sedan insåg jag att detta lika gärna hade kunnat hänt på Bommersvik. Då grät jag ännu mer.

Vi måste lära oss att hat och främlingsfientlighet inte bygger ett starkt samhälle, det är snarare saker som splittrar och skapar oro. Det som skapar samhörighet och ett samlat samhälle är öppenhet, solidaritet, jämlikhet och tolerans.

22 Juli 2011 är ett datum jag aldrig kommer glömma.

Annonser

Tårarna kunde inte sluta rinna. Utöya, ett år senare.

Attacken mot AUF var en attack mot Socialdemokratin och demokratins principer.

Det har nu gått ett år sedan dem fasanfulla händelserna vid regeringskvarteren i Oslo och på Utöya, ett år sedan den värsta terrorattacken i Europa sedan andra världskriget. Jag minns den dagen som om det vore igår, jag höll på att packa inför ett internationellt läger i Österrike med anordnat av IUSY med SSU.

Först greppade jag inte riktigt om själva omfattningen, när jag tillslut insåg att det var mina partikamrater inom AUF som hade råkat ut för en massmördare och terrorist då började tårarna rinna. Jag försökte att inbilla mig med att det inte hade hänt och att det är en mardröm.

Det var ingen mardröm: Det var verklighet.

Jag följde sedan nyhetsflödet resten av dagen, både på Twitter/Facebook och genom TV-rapportering. Sedan började min telefon ringa och det var ledsna och förstörda SSU:are som sökte tröst och dem hade då fått mitt nummer. Fick även massor med ledsna meddelanden på Facebook. Har aldrig känt mig så otillräckerlig.

Försökte sen att sova under natten, eftersom jag skulle till Österrike några dagar senare. Men jag kunde inte sova: Tårarna bara rann ner för kinderna och jag ställde frågan:

Hur kan en människa ha ett sånt hat gentemot Socialdemokratin och demokratins principer så att man väljer att mörda för sin sak?!

Har fortfarande inte fått något svar. Men en sak vet jag säkert: Han misslyckade med att splittra det norska samhället, tvärtom så har det norska folket blivit mer toleranta, fler har anslutit sig till dem politiska partierna och framförallt till AUF och Arbeiderpartiet.